Bildandet av föreningen
Under 1978 var det några flickor i en 5:e klass, som började bli intresserade av att spela handboll. De spelade i något som hette kvartershandboll i Kungsbacka, och bad sin idrottslärare att få träna handboll under gymnastiklektionerna.
Bukärrsskolans idrottshall var mycket lämplig till denna sport, men flickorna nöjde sig inte med att någon gång få utöva den idrott som de nu hade blivit riktigt intresserade av, utan ville få låna hallen och träna på egen hand. Sagt och gjort, de sökte upp skolans dåvarande rektor Sten Jogren som då och under föreningens första år alltid visade stor förståelse och välvilja mot vår verksamhet. Han förklarade att det skulle nog kunna tänka sig att de kunde få nyttja hallen, bara någon vuxen kunde ansvara för verksamheten.
De tre flickor som tog initiativ till detta var Veronica Nobeling, Filippa Rydberg och Helène Wass.
Efter en hel del försök att få tag i någon som kunde vara med flickorna, frågade Helène sin pappa: - Pappa, kan inte du som spelat handboll träna oss? – Så blev det, och under de första åren tränades det handboll i Bukärrsskolan fredagar kl. 15.00-17.00.
De första åren
Det var många som uppmärksammade vår träning, inte minst Jämnåriga pojkar, som omedelbart frågade : - Varför får inte vi vara med? – Att svara nej på den frågan var omöjligt.
De 12-15 flickorna utökades snabbt och snart var vi ett 40-tal. Både flickor och pojkar. Nu var det dags att ta i tu med nästa sak. Hur skall vi organisera detta? Hur skall vi få tag i dugliga förenings- och idrottsmänniskor? Startskottet var avlossat, men hur skulle vi nyttja medvinden?
I Särö och Kullavik fanns många seglare, som hade vana att fånga vinden, men också många andra framåtsträvande människor, som hade flyttat hit ut i den gröna-vågen yran. Den första styrelsen såg ut så här:
- Filippa Rydberg, ordförande
- Veronica Nobeling, sekreterare
- Helène Wass, kassör
- Anders Johansson, suppleant, alla 12 år
- Roland Nobeling, suppleant (äldre)
- Björn Wass, suppleant (äldre)
Det första laget i SKHK var således F-67. Vi måste naturligtvis spela i matchdräkter, och efter att någon förälder skänkt ett antal T-shirtar, och vi hade fått ordning på medlemsavgifter, införskaffades gula matchtröjor.
Den blygsamma ekonomin räckte ej till byxor. Flickorna köpte tyg och började sy sina byxor, men eftersom seriematcherna kom i rask följd, så tog Elke Nobeling byxorna i egen hand och sydde dem färdiga. Tack för det!
En annan sanning som det nu kan vara dags att avslöja, var att ingen kostnad betalades för lånet av Bukärrshallen de första åren. Det var rektor Sten Jogren och flera av lärarnas positiva inställning, som lade grunden till att vi, de första spelarna och ledarna, fick ”råg i ryggen” och kunde föra SKHK vidare.
År 1980 kom, efter ”föräldratips”, Lars Göran Wendel till klubben och blev dess förste ”vuxne” ordförande. Hans idrotts- och föreningskunskap skulle visa sig ovärderlig för SKHK under denna uppbyggnadsperiod, och hans fasthet som fostrare kom väl till pass bland duktiga men lynniga Säröungdomar.
Expansionen 1980-85
Efter att första serieåret ställa upp med ett lag, expanderade klubben på följande sätt: 2:a året – 3 lag, 3:e året – 9 lag och 4:e året – 17 lag.
Att fånga ungdomarnas intresse för handboll, var ganska lätt, men att få dugliga ledare, som ville ställa upp helt ideellt var svårare. Naturligtvis rekryterade vi ledare från föräldraleden.
Bland de första pionjärerna kan nämnas Björn Albrektsson, Lars Björklund, Ingrid och Benny Björlin, Hans Bäckberg, Sten Åke Dahlkvist, Tomas Davidsson, Ragnar Ekman, Björn Johansson, Ursula Johansson, Stig Karlsson, Håkan Knopp, Hans Malmberg, Leif Malmberg,och som kanslist Elisabeth Scheèle.
De som stod för träningen, utöver ovan nämnda under denna period, var Lennart Jansson, som gjorde en stor social insats med P70 och P71. Som idrottslärare tog han med sig ett 40-tal grabbar från Vallda. Bra gjort.>Den intensive och hårdföre Bengt-Arne Östberg uppnådde stora framgångar med F71 tillsammans med Tomas Davidsson och Åsa Walske m.fl. De var tvåa i Göteborsregionen och således bland de bästa i Sverige.
Lars-Göran Wendel tränade flera olika grupper med framgång ( att nämna detta skulle ta upp ett helt kapitel ), och slutligen tränade Björn Wass P72 och P73, som hade spelare med mycket goda anlag, vilket medförde stora segrar.
Namnet, färgen och klubbmärket
Redan från början insåg vi att klubben skulle ha ett namn och registreras. Hänvändelse till Riksidrottsförbundet (RF) att heta Särö HK avslogs med motiveringen : ”Alltför lika Särö IK". Andra förslaget, HK Kometerna avslogs, då det fanns en annan klubb i landet med likvärdigt namn. Då var det en yngling som föreslog ”Särökometerna”. Den dåvarande styrelsen tyckte att spelarna, genom ägarbenämningen ”Särökometernas HK”, stod i förgrunden.
Detta antogs av RF, men registreringen dröjde. Det skulle nämligen vara en ansvarig person med idrottslig kunskap, som skulle företräda föreningen. Denna byråkratiska tågordning bröt vi igenom så småningom.
Eftersom vi tillhör Hallands Handbollsförbund och spelar med dispens i Göteborgs Handbollsförbund, har detta alltså medfört en hel del besvärligheter, men problem är till för att lösas!
Den första matchdräkten bestod av gula tröjor och blå byxor, men i samband med den kraftiga utvecklingen i klubben och delvis av praktiska inköpsskäl, så bestämdes att våra färger skulle vara mörkt blå med gula ränder och siffror. Motiveringen var : "Särö är känt för sin närhet till havet (blått) och solen (gult) lyser över Särö och över SKHK". Att sedan vårt landslag har valt samma dräkt är ju en annan historia.
Som alla förstår var ambitionen på alla plan stor hos pionjärerna i SKHK, så frågan om ett eget klubbmärke kom naturligtvis upp. Här gjorde Ragnar Ekman och Ludvig Bystedt en stor insats, och låg bakom vårt stiliga klubbmärke, där man ser att kometerna bär upp bollen.
Växtverken
Utvecklingen hade gått med rasande fart och vi var snart 20 lag i verksamheten. Ekonomin var god, men kanske ett visst högmod börjat infinna sig.
Vi insåg att en förbättring måste ske på det sportsliga planet och flera försök med samarbete, samgående och träningssammanslagningar gjordes. Av detta fick vi inte ut något positivt och med nya ledare och ny styrelse ökade problemen.
De duktigaste spelarna sökte sig till andra klubbar, där flera hade stor framgång. De som lyckades bäst var på flicksidan Helène Wass i Heims damlag och Åsa Davidsson i Kortedala. Av pojkarna var det Magnus Ekman (i RIK och Lugi), som även spelade i juniorlandslaget och ungdomslandslaget, och Carl Fredrik Scheèle som spelat mer än 20 matcher i junior- och ungdomslandslag och även hade lyckan med sig i Warta.
Slutligen beslöt den sittande styrelsen att gå samman med HK Aranäs, för att om möjligt få fart på handbollen i Särö igen. Vad som exakt hände under några år, är för mig okänt, men uppgången lät vänta på sig.
Klubben var nära att raseras 1990, då Lars Göran Wendel tog krafttag och lyckades mobilisera följande personer till en ny styrelse :
Gerd Mellhage, sekreterare.
Lennart Ottosson, som var ledare i klubben (och hem och skolas ordförande), som kassör.
Björn Wass (som återkom från Önnereds HK och HK Aranäs), till ordförande.
Återuppbyggnaden 1990-95
Den nya trojkan hade ett styvt arbete att få ordning i föreningen. Efter en tid hade vi i gång 8 lag, vilket så småningom utökades till 12.
Samtidigt måste nya ledare rekryteras och utbildas. Det tog ett par år innan vi kände oss tillräckligt starka att klara oss själva igen. I den här uppbyggnaden av SKHK gjorde Lennart Ottosson tillsammans med sin fru Helène ett enormt stort arbete och hans organisationsförmåga och energi låg bakom SKHK’s överlevnad. Tack!
1990 startade vi vårt första och hittils enda damlag i div IV. Efter 2:a plats och kvalspel spelade vi i div III redan andra året. Mycket tack vare vår stora stjärna Åsa Davidsson. Tyvärr lyckades vi inte behålla tillräckligt många spelare, varför laget fick läggas ner.
1991 startade vi för 4:e gången ett nytt A-lag herrar, där de flesta spelarna återkom till SKHK från andra klubbar. Vi avancerade från div V, till div IV och hamnade i div III på ett par år.
Under tidigt 1990-tal kom Vallda-hallen till, där vår klubb tidigare hade deltagit i projektgruppen. Denna blev ett fint tillskott till handbollen i regionen, som nu upplevde en stark folkökning genom inflyttning.
SKHK hade under denna period fram till 1996 sitt kansli hemma hos undertecknad, men ett behov av klubbrum och kansli växte sig allt starkare. En projektgrupp bildades, på förslag från oss och under ledning av fritidsnämnden i Kungsbacka. Detta utmynnade efter några år i vårt nuvarande klubbrum. Här gjorde Jörgen Holm ett stort arbete och det är vi honom mycket tacksam för.
Under dessa år utbildades, som sagt flera ledare genom GHF:s kurser, men svårigheter att få fram nya ledare tilltog. Om det berodde på den nya tiden med allt mer stressade föräldrar med mängder av egna ambitioner och/eller önskan att deras barn skulle hinna med allt möjligt i unga år eller om orsaken var att man lever i den föreställningsvärld, att en förening sköter sig själv utan egen insats - ?
Den nya tiden 1996-
Den ovan nämnda organisationen fanns kvar 1995/96 då det blev en ny förändring. Orsaken var att flera ledare, därav 3-4 ungdomstränare slutade i SKHK. Anledningen till detta var att de kom i kollisionskurs med några föräldrar, som ville att deras ungdomar skulle satsa på andra idrotter, samtidigt som klubben var i slutfasen i viktiga cuper och seriematcher. Det var för SKHK ett stort avbräck att det blev så här.
Hur som helst, så levde föreningen vidare och alla gjorde naturligtvis sitt bästa. Nya spelare och ledare anslöt sig. Styrelsen leddes på några år av 5 olika ordföranden.
Nu när vi kommit in i ett nytt sekel, så är klubben inne i en stark expansionsperiod, med inte mindre än 20 seriespelande lag i Göteborgs-serierna och flera av dessa spelar också i Hallands Handbollsförbunds serier.
Med den nya hallen i Kullavik och stadga i ekonomin kan vi alla andra handbollsintressenter bara tillönska Peter Ahrens och Morgan Jallinder m.fl. all framgång med Särökometernas HK.
Slutord
Den här historien om SKHK blev längre än vad som var tänkt från början, trots att mycket av all den glädje och kamratskap, som skapats inom klubben, genom träning, matcher, läger, kurser, deltagande i cuper och mängder av andra aktiviteter uteslutits, för att inte göra denna skrift alltför lång. Alla upplevelser i klubben hoppas man många fler kommer att få vara med om i framtiden.
Särö i juli 2003
Björn Wass
